Värk ångest och tacksamhet!!!

Då var det kväll igen och barnen är i säng. Denna dag blev inte som tänkt. Det var mening att vi alla skulle åka på inflytningsfest i Sthlm idag. Men jag var så mentalt och kroppsligt slut från veckan, så jag valde att vara hemma. En lugn em tänkte jag. Tänka ska man inte göra. Grabben satte sig på pottkanten och efter ett bra tag så blev även han hemma. Så han följde med ner i källaren och lämnade ett lass grejor, innför renoveringen. Sedan blev det tvätt och kort fix till lite kalendrar. Usch vilken tid det tog och oj vad jag hatar när foto sidor ska trillskas med bildklippningen. Fick byta bild säkert 7 gånger innan sidan gick med på det. Så jag var bra irriterad när det var klart. 
 
Sedan efter att de andra kommit hem igen så har det varit kondtanta tjiverier och bråk. "Och han slet sitt hår" har varit min tanke, tills alla kom i säng. Blir så matt utav allt bråkande. Var tog de glada lekfylda dagarna vägen? Var är äventyren? Har det blivit förbjudet att skratta? Får man leka och ha roligt? Jag har inte en anning längre.
 
Blir inte bättre heler när kroppen värker dagarna i ända. Har inte direkt velat erkänna det tidigare, men foglossningen spökar fortfarande.....Mer på senaste dagarna. Vet att det tar tid för kroppen att ställa om sig efter en graviditet. Men nu har jag ju haft foglossning i mer än 4 år. Jaja det har ju varit 2 graviditeter under den tiden. Men blir man aldrig av med det helt? Menar Klara är ju 15 månader nu. Är less på det iaf. Och less på den andra värken med. Blir rent ut sagt förbanad varje gpng knäna hoppar ur led och ledinflamationerna som kommer efter det. Benhinneinflamationerna ska jag inte ens gå in på. Jag är bara så less på all värk och hur den tar all satans energi ifrån mig. 
 
Vill vara pig och glad. Ha ork till att hitta på tokigheter. Känner knappt igen mig själv nu mera. Känns som om jag alltid är sur och tvärr. Vill bara gråta men det tänker jag inte. För jag är glad och tacksam för att jag har en kropp, två ben och två fötter. Även om de drar mig till vansine. Smärta är ju ett sett att känna att man lever och livet är ju den finadte gåvan man någonsin kan få. Så även om jag vill hugga benen av mig (tänker jag inte göra) så är jag oerhört tacksam för min kropp och mitt liv.
 
Vist vill man ändra mycket med sin egna tillvaro. Men vad vore vi utan våra drömmar. Jag vet ju att jag aldrig kommer att kunna bli av med min värk, för den är ju kronisk, men det finns annat jag kan drömma om och uppnå. Visa hinder i livet tar man sig igenom, men andra tar man sig runt ;)
 
Mycket gnäll i kväll men öndå tacksam. Tacksamhet är något vi använder oss för lite utav nu för tiden. Så nu tar vi och trännar på det:
 
Jag är tacksam för att:
* Jag lever
* Jag är stark i mig själv
* Jag har fått 3 underbara busfrön till barn
* Jag har en familj som alltid finns där för mig
* Jag har så fantastiskt underbara vänner
* Jag har modet att stå upp för de i nöd
* Jag är den jag är och inte låter någon annan ändra på mig
* Jag har ett hem och mat på bordet
 
 
Vad är du tacksam för?

Tok god lasange!!!


Här om kvällen testade jag att göra Vegetarisk lasange.
Jag och våra mat gäster tyckte att den blev tok god.
Barnen blev dock inte så förtjusta. Mozarella är inte något
som de har nappat på ännu.
 
Hittade receptet inne hos: www.dagensmatochbak.wordpress.com
Där inne finns ett helt hav utav mat från Asien, Arabländerna och
andra delar utav världen. Helt fantastisk mat inspirerande blogg.
 
Ha en fin fin fredags kväll!!!